Foto: Adam Toner

Recension: ”Proggen är död – men liket lever!”

Folknyheter har lyssnat Höstorkesterns senaste skiva ”Ambivalens”. Precis som proggmusiken var på den gamla goda tiden är det politiskt och lekfullt.

Musikkollektivet Höstorkestern har de senaste åren gnuggat på och etablerat sig som en av de främsta grupperna i den svenska proggscenen. Gruppens två tidigare album, och särskilt det första, hade benen stadigt i den vistraditionen som frontmannen Jonas Pietikäinen är sprungen ut. Sedan starten har gruppen vuxit till en stor och bångstyriga bläckfisk med tentakler som spretar åt alla möjliga olika håll. Nu är gruppen tillbaka med ett tredje album som passande nog släpptes på just första maj.

En kavalkad av stilar

De märks att de gjort sitt yttersta i att försökt klämma in allt, och lite till, på skivans tio spår. De tydliga visinfluenserna är fortfarande närvarande (särskilt i de berättande texterna) men nu trängs de också med urspårad folkmusik, rock and roll, jazzgitarrer, tango och boogiewoogie. När det är som bäst svänger det som bara den och man sjunger med, när det är som sämst blir man trött på att höra ett dussin olika musiker som tävlar i att deras instrument ska ligga längst fram i ljudbilden.

Låten Meänfestivaali (som gästas av den kände malmbergsrockaren Johan Airijoki) är en hyllningslåt till den tornedalska kulturen och den delade identitet som endast människor tillhörande ett minoritetsfolk kan besitta. Känslan av att ha sin ena fot i svenskarnas betongsamhälle men med den andra stå stadigt i den tornedalska myrmarken. I Moderatghetto får vi följa med en enkel arbetare från Murjek när bandet berättar om hur denna grips av panik och tar första taxin hem till byn efter han tvingats besöka moderaternas drömghetto, Stockholm.

När bandet sedan river av den satiriska Drömfabriken (smeknamnet norra Sveriges arbetarklass tillskrivit malmfältens gruvor) och sjunger om löneslaveriets meningslöshet och den gråa vardagen är det svårt att inte leka med tanken att vi nu har fått en modern proggklassiker i stil med Kjell Höglunds klassiska dänga Man Vänjer Sig.

Proggen behövs än idag

Eskapism är ungefär lika intressant och givande som att se en tecknad barnfilm med ungarna för tjugonde gången på raken. Därför behöver Sverige band som Höstorkestern. Musik som är politisk och tankeväckande men som saknar de tråkiga pekpinnarna. Den ursprungliga proggrörelsen ville politisera ungdomen och bryta ny mark i det svenska musiklandskapet. Men nu fyrtio år senare lever vi istället i en tid där materialismen, okunskapen och fördummandet ständigt hyllas.

När dokusåpakändisar och influencers är de största kulturprofilerna kan vi nog kallt konstatera att proggen är död, men Höstorkestern är bevis på att liket lever! Nu kan ni ta och köra mig till Murjek.

Lyssna på Höstorkesterns ”Ambivalens” här:

maria@folknyheter.se'

Maria Stålnacke

maria@folknyheter.se

Copy link
Powered by Social Snap